– Man kan säga att jag köpte grisen i säcken, säger Marita och skrattar.
Marita Andersson sprudlar av idéer och drivkraft. Hon och maken Anders tog över Skärgårdshotellet i Nynäshamn 2006 och nu drivs det som ett familjeföretag där även sonen Marcus och dottern Amanda är verksamma.
Hon tar varje chans att marknadsföra Nynäshamn och naturen på Södertörn för hotellgästerna. Själv flyttade hon hit 1983, som nygift 18-åring, direkt från hemstaden Erfurt i dåvarande Östtyskland.
Marita växte upp i Tysklands geografiska och kulturella hjärta. I grannstaden Weimar verkade på 1700-talet nationalskalderna Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich von Schiller. Martin Luther studerade på universitetet i Erfurt på 1500-talet och i början på 1900-talet lade Walter Gropius och Bauhausskolan i Weimar grunden till den moderna arkitekturen och funktionalismen.
Det finns också historiska kopplingar mellan Sverige och Erfurt. Under det 30-åriga kriget trängde de svenska trupperna söderut i det som nu är Tyskland. 1631 intog svenskarna Erfurt under ledning av kung Gustav II Adolf.
– Gustav II Adolf bodde då i det hus där vi hade vår bröllopsfest, det ligger precis vid Domplatz i Erfurt.
Marita & Anders Gifter sig 5 mars 1983
Gasthaus zur Hohen Lilie, som värdshuset heter, är ett av Europas äldsta. Här firade Marita och Anders sitt bröllop, 350 år efter det att Gustav II Adolf i samma hus firade sitt intåg i Erfurt, får man förmoda.
Traktens stolta kulturarv stod dock inte i centrum under Maritas skolgång, även om man var medveten om det. Ryska var ett obligatoriskt ämne i skolan och det ryska kulturarvet, Lenin och Karl Marx var viktigare att lyfta fram i utbildningen än Luther, Goethe och Schiller.
Men det var så det var, som barn är det samhälle du lever i normalt och självklart. Det var först i 18-årsåldern, när hon träffade svenske Anders, som Marita började inse vilket slutet övervakningssamhälle Östtyskland var.
Hon minns mycket väl kvällen när de träffades. Hon hade varit på Nationalteatern i Weimar med sin mamma, som efteråt ville gå ut och dansa. Och där fanns Anders, som jobbade tillfälligt i DDR för ett svenskt bolag. Maritas mamma pekade ut Anders.
– ”Det där är mannen i ditt liv”, sa hon. Skojar du? sa jag. Men så blev det!
En romantisk start på ett förfärligt år. När Marita ansökte om utresetillstånd från DDR blev hon uppkallad till rektorn för den skola där hon pluggade till förskollärare. Hon fick höra att hon skämde ut skolan, var en fara för de andra eleverna och att hon höll sig med dåligt umgänge. Det vill säga Anders från Nynäshamn…
Hennes föräldrar fick problem på sina arbetsplatser. Maritas pappa, som var rektor på en annan skola, blev ifrågasatt och hennes mamma tvingades sluta på tidningen där hon jobbade.
– De fick höra att de hade fostrat mig helt fel.
Marita själv fick avsluta sin utbildning och tvingades bort från skolan. Rektorn ”hjälpte” dock Marita genom att intyga att hon slutade av egen vilja. Det underlättade för henne att få ett jobb. Att vare sig studera eller arbeta var inte accepterat i DDR.
– Hade du inte arbete eller studier så kunde du hamna i fängelse!
Det tog ett år från det att hon lämnade in sin ansökan om utresetillstånd tills det beviljades. Men sedan gick det snabbt.
– Vi gifte oss den 5 mars 1983, den 13 april fick jag mitt pass och mitt utresetillstånd. Jag har det passet kvar, med stämpeln som säger: ”Giltigt i alla länder och i Västberlin.”
Samma dag, den 13 april 1983, flyttade Marita till Nynäshamn. Det var första gången hon var utomlands. Att få tillstånd att besöka Sverige och sin blivande makes hemstad hade aldrig gått.
Men hon förälskade sig i Nynäshamn och naturen. De flyttade in i en trerumslägenhet på Backluravägen och hon fick goda vänner i grannskapet. Marita pluggade svenska, jobbade på förskola och fick barn.
– Jag tog Nynäshamn till mitt hjärta på en gång! Och med hund och barn kommer man snabbt in i samhället!
Hon fann sig väl tillrätta men banden till det gamla hemlandet gjorde sig påminda. Hennes föräldrar fick exempelvis inte komma och hälsa på i samband med barnens födelse. Och när hon den första julen i Sverige upptäckte en adventsljusstake (schwippbogen) från östra Tyskland i ett grannfönster på Backluravägen gick det kalla kårar genom kroppen.
– Nu har de skickat spioner efter mig hit till Sverige!
Det visade sig dock att i grannlägenheten bodde en finländska som var gift med en östtysk! Och de hade upplevt samma oro för spioner när de såg Maritas sons John Blund-docka (Sandmännchen), som var en östtysk barnprogramsfigur.
Föräldrarna fick inte hälsa på, men Marita och familj kunde resa till Erfurt utan problem. Och när Anders 1988 erbjöds jobb i Weimar såg Marita chansen att för en period få flytta hem till trakten hon lämnade som 18-åring.
I höst har det gått 30 år sedan muren föll och Öst- och Västtyskland återförenades. Familjen Andersson upplevde det historiska skeendet på plats i DDR. Anders jobbade med att renovera en anrik byggnad, Johann Wolfgang von Goethes favoritrestaurang – Gasthaus zum weissen Schwan – och sonen Marcus gick i kindergarten. Familjen kunde till skillnad från de flesta i DDR resa över till Västtyskland för utflykter och för att handla.
Och sonen Marcus fann sig tillrätta i den nya hemstaden som barn gör. När de efter ett besök i Västtyskland var på väg hem passerade de ett propagandaporträtt på DDR:s ledare Erich Honecker, som Marcus kände igen.
– Åh, nu är vi snart hemma igen, ropade lille Marcus förtjust när han såg Honecker.
– Det skulle ha blivit en bra reklamfilm för Östtyskland, skrattar Marita.
Men missnöjet började att bre ut sig i Östtyskland och demonstrationer mot staten och den politiska makten hölls i Weimar, Leipzig och andra städer. På kvällen den 9 november 1989 öppnades gränserna mellan Östtyskland och Västtyskland, något i förtid efter det att en partifunktionär i direktsändning sagt att de nya utreselagarna gällde ”från och med nu”.
Nyheten spred sig som en löpeld. Trots att det inte fanns några sociala medier och att egen telefon i hemmet inte var en självklarhet. I Weimar tömdes staden. Invånarna satte sig i sina östtyska bilar av märket Trabant och körde mot västtyska gränsen, som inte låg så långt bort.
– Weimar är en ganska stor stad, men den var helt tömd på människor, det var spöklikt. Alla som kunde och hade möjlighet åkte över.
Efter första glädjeyran kom chocken. Många grät och många kände sig lurade. Den östtyska statsledningen hade i årtionden utmålat väst och Västtyskland som varnande exempel. Nu kunde alla med egna ögon konstatera att verkligheten inte var så svartvit, så förenklad. Att livet i väst inte var så farligt, som det hade utmålats.
Familjen Andersson var kvar i Tyskland till 1991 och bodde också i Dresden och i Sellin på ön Rügen i södra Östersjön. Men sedan vände flyttlasset hem till Nynäshamn.
Marita hade lämnat förskolearbetet bakom sig och sökte nya utmaningar. Resebranschen lockade och hon fick jobb på Baltic Line, som bland annat erbjöd kryssningar på rutten mellan Kiel i Tyskland, till Nynäshamn och vidare till S:t Petersburg i Ryssland. Här fick hon användning av sin skolryska och förstås även av tyskan.
Men sedan sökte hon sig vidare till hotellbranschen. Häringe slotts konferenshotell blev första anhalten, där hon var ansvarig för receptionen. Efter det väntade vd-posten på Nynäsgården.
Efter några år började hon se sig om efter nya utmaningar. Hon kontaktade dåvarande ägarna till Skärgårdshotellet i syfte att söka jobb där. I stället blev hon erbjuden att köpa hela hotellet!
– Det var ju en dröm som jag hade haft i bakhuvudet.
När hon kom hem och berättade för Anders om erbjudandet var hon lite osäker på hur han skulle reagera. Som den försiktigare parten i familjen hade hon förväntat sig att han skulle vara lite avvaktande. Men icke. ”Det är klart att vi ska göra det här”, var Anders reaktion.
– Hur fick du pappa med på tåget? undrade barnen! Men det var som sagt inget problem!
Det var en dröm som jag hade haft
Så 2006 tog de över hotellet, Marita skötte hotellverksamheten och Anders fastigheten. Åren gick och båda barnen är nu involverade i familjeföretaget. Familjemedlemmarna kompletterar varandra, framhåller Marita. Marcus är den ordningsamma som håller i personal-
scheman, faktureringar, bokningssystem och de tekniska bitarna. Amanda håller i marknadsföring och har jobbat med eventverksamhet. Hon har tidigare jobbat med hotellkoncerner i Stockholms ”lite finare kvarter”.
Många hotell ingår i stora kedjor med stora ekonomiska muskler, vilket kan vara en fördel när man exempelvis vill göra en totalrenovering. Men att vara sin egen har fler fördelar, tycker Marita.
– Man ka ta egna snabba beslut och man har en helt annan frihet. Det familjära genomsyrar allt. Vi kan göra det vi vill, både vad gäller inredning och verksamheten.
Nu planerar Anders att snart pensionera sig och barnen Marcus och Amanda får allt mer ansvar.
– Men jag känner mig inte mogen för pension, jag har mer att ge! säger Marita glatt.
Vad gäller framtidsplaner tycker hon att det är barnen som får uttala sig om det. Men ändå…
– Jag har drömmar! Jag vill bygga ut – en våning till kanske – med en restaurang som har utsikt mot Bedarön…
– Den som rastar, den rostar, som jag brukar säga.
30 år sedan muren föll – Östtyskland existerade i 40 år
30 år sedan muren föll – Östtyskland existerade i 40 år
Efter andra världskrigets slut 1945 ingick de östra delarna av Tyskland och östra Berlin i den sovjetiska ockupationszonen. DDR – Östtyskland – skapades 1949.
Berlinmuren runt Västberlin och den förstärkta gränsen mellan Väst- och Östtyskland började inte anläggas förrän 1961. Syftet var att stoppa massflykten från Östtyskland. Under åren 1949-1961 flydde bara via Berlin 2,7 miljoner östtyskar till väst.
I Östtyskland var dock den officiella förklaringen till att bygga muren att skydda befolkningen och staten från ”infiltration” från väst. Muren kallades ofta för ”den antifascistiska skyddsvallen”.
Under 1989 flydde åter hundratusentals östtyskar till väst när kommunistiska grannländer som Ungern och Tjeckoslovakien lättade på sina gränsbevakningar. Efter massiva demonstrationer i städer runtom i Östtyskland tvingades regimen till slut att öppna gränserna på kvällen den 9 november 1989.
Östtyskland höll sitt första och enda fria val den 18 mars 1990. En klar majoritet av befolkningen röstade för en återförening med Västtyskland. Den 3 oktober samma år blev Tyskland åter en nation.
Text Niclas Milberg
Foto Charlotte Friberg
